från fönstret blickar Birgitta
hon genomskådar mig
och mitt famlande genom nattkylan

snön – så vit och ytlig
nästan fåfäng

som kalla stötar träffas mina bara axlar
av strålkastarljuset från hennes sovrum
hennes ögon förföljer mig tills jag försvinner –
ner längs den snåriga stigen
mellan de snöklädda granarna

insvept i spets och oro
ropar hon nu hans namn
rösten bär henne knappt
svald av skogens stillhet
hänger ekot från hans frånvaro kvar
som i ett svart hål
finns längre inga spår

under trädkronornas mörker
sjunker flickan ner i tårar
återigen hemsöks hon av frågan
vad de gör mot varandra
hjärtat vänds ut och in
förvrids och förställs
i förskräckliga positioner

ovanför henne tindrar ett smyckat himlavalv
förlåtande stjärnor faller likt lätta flingor
de kysser försiktigt hennes fårade panna
medan de låter henne veta
att han kommer komma hem
igen