plötsligt står hon upp
vinglandes på soffkanten
bakom henne hela Nackareservatet
hon är blottad och barfota
iklädd kottar, skärvor och rötter
fötter fortfarande leriga
sårade efter stormen
med rödvinsglaset i vänsterhanden
tar hon sats i hans söta salta
letar efter svar mellan trädkronorna
men faller handlöst i hans famn
hon flyr genom väggar
förgör och förstör alla rum
över trösklar och in i varje spricka
står hon till slut på sina bara knän
avväpnad och likgiltig inför natten
ber hon honom betrakta en måne
mörkret skrämmer honom inte
under gatlyktans bländande kyla
bekänner hon nu sina synder
hon har älskat med en sjuk man
men ångrar inget
klockan leker i bakgrunden
och tids nog när allt tystnat
drunknar de två på balkongen;
återigen besegrade