avbryter, överröstar
tre sekunder
och med höften som insats
dunkar hon huvudet i porslinet
ler och tittar in kameran
hon ser snöflingor
fastän det är maj
hans hud faller isär
det gamla ansiktet blir till små bitar
han ramlar ihop i hennes famn
hon försöker samla ihop honom
men det är ett pussel för svårt
för en flicka med sprucken skalle
hon vet inte vem hon ska fråga
vem som skulle kunna hjälpa henne
kanske den där vikarien
men han är bara där på torsdagar
hon tänker tillbaka sommaren
just efter att hon flytt
på den natt som aldrig ville bli till dag
och hur junis pastellstrålar 
lös upp vardagsrummet 
där de låg intrasslade i fågelkvitter 
långt efter midnatt
i det bruna manchestertyget 
var himlen så blå, träden så gröna
och han alldeles fin
pupiller stora som klot
händer som aldrig hittat hem
de planerade vilken planet
de skulle börja om på
hon som alltid velat till Neptunus
och han som nöjde sig med den måne 
han kallade knarkarkvart 
ett enda brus
som aldrig ville ta slut
och sen hon 
som aldrig riktigt somnade igen