i hennes rum är det tyst
tror aldrig det varit så tyst innan
den ljumma kvällssolen står på
trots att timmen är sen
det yr damm
och lukten är så påtaglig
hon hann aldrig diska kaffekoppen
innan hon försvann ut i mörkret
den där lördagskvällen
det känns som en evighet sedan
trots att hennes närvaro i rummet
fortfarande är så stark
ibland glömmer jag bort henne
men då och då blickar jag mot glasdörren
där solen alltid verkar lysa inne
ibland går jag in där
bara står och tar in
men det är obehagligt
tyst och påträngande
ett rum som tidigare varit så levande
med ljuv fågelsång
som en gång fyllt ett helt hem
nu är luften tjock och kompakt
jag måste anstränga mig för att få luft
hennes solros i köket har vissnat
hon sa att en vacker dag
skulle blomman slå ut
och symbolisera kärleken till jaget
jag vattnade den aldrig
jag har varit så arg
hon lämnade ett frågetecken kvar efter sig
ibland undrar jag vart hon är
hon kanske flydde upp i bergen
eller letade sig söder ut
nu finns bara en sorg kvar
över att det blev som det blev
när det hade kunnat vara så annorlunda