en gång blundade hon 
lite för hårt 
lite för länge
tiden gick så snabbt
alldeles för snabbt
hon stod framför en stor guldspegel 
i toppen av en röd vattenrutschkana 
hennes lillebror stod vid hennes sida 
de åldras
de åldras mycket snabbt
för snabbt
alldeles för snabbt
hennes gyllenbruna lockar
förvandlas till pigmentlösa stripor
formade efter det långa liv 
som nu svept förbi 
ett ögonblick
en sekund
hennes taniga bror växer 
han blir stor
och så blir han liten 
igen
grå och liten
de tittar på varandra
oigenkännbara
de fattar varandras händer
en sista gång
han försvinner
återigen
står hon där
ensam
igen
barnen i bakgrunden skrattar
när de slänger sig ner för kanan
orädda
för allt som inte vågar komma dem nära 
en rörelse
helt plötsligt står hon där
med tomma händer
blicken riktad inåt
utåt
de där sorgsna ögonen 
som ingen får se 
hennes ansikte förvrängs 
och sjunker ihop 
allt blir asymmetriskt
hon slänger sig ned på sängen 
rummet snurrar omkring henne 
hon flyger fram
det vita taket
hennes far svävar genom lägenhetens rum 
brodern springer mellan väggarna 
upplysta lägenhetsfönster
de släcks ett efter ett
det oundvikliga mörkret
ligger som ett melankoliskt täcke 
över lägenhetstaken
det nyputsade fönstret 
reflekterar hennes tankar 
hon blundar igen
låter sig omsvepas
av det vita bruset
ljuset som berövar henne på allt hon har
och allt hon någonsin haft
men hon fortsätter att flyga
lika orädd som barnen i kanan
en kittlande känsla
som i en karusell
händer greppar efter henne 
hon faller
inte hårt
men hon faller
hon tänker på gången 
då morgondagen aldrig kom
på bensinlukten
de suddiga gatlyktorna
hon tänker på hans lockar
den söta alkoholen
de nakna skyltdockorna i källarmörket 
de for så snabbt fram
tillsammans ut i natten
ingen såg
och ingen visste
det var bara de
på väg ut
någonstans
och morgondagen kom aldrig
allt är oförändrat sedan dess
allting
hela livet
stannade upp i ett lila oväsen 
med vånda över allt som skett